Kort Fakta Om Minigrisen

Här nedan har jag skrivit ihop lite kort fakta och information om minigrisen. Texten bygger helt på mina egna kunskaper, utbildningar och erfarenheter under mina snart 19 år med minigrisar. Det finns mycket mer att skriva om, men jag har valt ut det viktigaste som man bör veta när man funderar på att skaffa sig en minigris.

(Alla bilderna på den här sidan har vi tagit på våra djur eller avkomma med undantag från den fula klöven.)

För att det skall gå lättare att hitta i texten, har jag länkat till de olika rubrikerna. Tycker du att det saknas någon information, så hör gärna av dig. :o)

Kan vi ha en minigris?

Vilket kön?

"Snabb-Fakta"

Minigris med andra djur

Minigrisens historia.

Vad skall den äta?

Allergivänlig?

Minigrisen kommer hem.

Lite om lagen

Att bli rumsren

Inte en hund i annan förpackning.

Sjukdommar och allmänvård.

Ute eller inne?

Ärftliga defekter

Storlek.

Dressyrtips.

KAN VI HA EN MINI-GRIS ?

Innan man skaffar sig en minigris skall man ställa sig några frågor:

¤ Har vi tillräckligt med kunskap?
¤ Har vi tid med en minigris?
¤ Har vi plats med en hage?
¤ Vill alla i familjen ha en minigris?
¤ Får man ha gris där vi bor?
¤ Vill vi leva med en minigris i ca 15 år?
¤ Har vi registrerat oss hos jordbruksverket?
¤ Har vi råd ?

Om ni har svarat "ja" på dessa frågor har ni stora möjligheter att lyckas med er nya familjemedlem.

*upp*

 

"SNABB-FAKTA"

Livslängd

10-15 år

Snittstorlek
Kan jämföras med t.ex. en Bullterrier.

Vikt ca 25-45 kg (större variater är vanligt)
Längd ca 70-90 cm
Höjd runt 35-50 cm

Kroppstemperatur

38-39 oC (ungdjur något högre)

Första brunst

Vid ca 4-7 mån. ålder.
Brunstar sen var 3:e vecka i ca 3-4 dagar

Dräktighetstid

3 mån. 3 veckor, 3 dygn
(ca 115 dygn)

Antal kultingar

Upp till 12 st. Vanligast är 4-7 st.

Okastrerad galt

Kan bli fertil redan vid 7 v. ålder.

Tappar mjölktänder

Vanligast mellan 10-18 mån. ålder.

Fäller borsten

Vanligast 1 ggr/år. Fäller första gången vid ca 1 års ålder.



*upp*

 

MINIGRISENS HISTORIA

Alla minigrisar i Sverige härstammar från det Vietnamesiska hängbuksvinet. Ett äkta Vietnamesiskt hängbuksvin väger ca 100-150 kg,
är oftast svarta, har en massa valkar, stor hängmage och har ett kort tryne.

Flyktingar från Vietnamkriget tog med sig sina grisar till bl.a. Europa.
Många hamnade på Djurparker.
I Kanada blev man på 60-70-talet intresserade av dessa "exotiska" grisar man hört finnas i Europa, och man köpte hem några till sina egna djurparker. Då man upptäckte att hängbuksvin är både intelligenta och läraktiga (som alla tamgrisar är), blev de snart en "nytt" sällskapsdjur att ta in i hemmen.
Det vietnamesiska hängbuksvinet korsades med andra småväxta raser som t.ex. Kune Kune, Göttingegrisen, Ossabaw, men även våra svenska försöksgrisar har haft en mycket betydande roll i deras avelsarbete.
På 80-talet köpte de in 14 suggor och 4 galtar från Sverige!

Eftersom ordet "vietnamesisk" inte var populärt under den tiden, kallade man dessa avkommor för "Canadian miniatyre potbellied pig" som betyder Kanadensiskt miniatyr hängbuksvin. (potbellied = hängbuk)
I Sverige kallar vi dom ofta för Kanadensisk minigris, vilket egentligen inte är riktigt rätt.
Kanadensisk minigris är ingen egen ras, utan bara en benämning.

Den som säger sig ha en "Äkta Kanadensisk Minigris", vet oftast inte historien bakom minigrisen. Dagens svenska minigrisar innehåller dessutom också raser som Linderödsvin, Vildsvin och Eketorpsvin (Ollonsvinet) Det är därför minigrisen inte har någon standard och kan se ut i princip hur som helst och variera så mycket i storlek.
Mera om minigrisens historia kan du läsa om på
Svenska Minigris Sällskapet hemsida. www.smgs.se.

*upp*

 

ÄR MINIGRISEN ALLERGIVÄNLIG?

Många pälsdjursallergiker tål minigrisar jättebra eftersom minigrisar inte har någon päls med underull, men det är inte en garanti att alla gör det.
Man kan alltså inte säga att minigrisen är helt allergisäker.
De som är känsliga reagerar oftast på grisens hudflagor, saliv och urin.
Ta kontakt med en minigrisägare eller uppfödare och fråga om du kan få komma på ett besök för att umgås med minigrisar för att se om du får en direktreaktion.
Se bara till så att de inte har andra pälsdjur också.
I vissa fall har man reagera mera när grisen växer upp och blir äldre.

*upp*

 

LITE OM LAGEN

Tyvärr är det inte lika lätt att skaffa sig/äga en minigris, som det är med andra vanliga sällskapsdjur (T.ex. hund, katt , kanin m.fl.)
Minigrisen är för oss ett sällskapsdjur, men går under kategorin "svin" i myndigheternas ögon. Minigrisen kan som vanliga grisar få samma sjukdomar och vara smittbärare.
I lagtexten står det att alla som äger ett klövbärande djur (nöt, svin, får, get och buffel) ska registrera sig hos jordbruksverket (SJV) med ett sk. produktionsplatsnummer (SE-nummer)
SE-numret är till för att kunna spåra allvarliga smittor.

Du som minigrisägare (inte din minigris) ska alltså inneha ett
SE-nummer från SJV.
Även om du bara har en kastrat som sällskapsgris och bor i en lägenhet. Det är din adress som får ett SE-nummer. Flyttar man, får man ansöka om ett nytt. Det kostar inget att ansöka om SE-nummer vad jag vet.
Hemsidan till SJV hittar du under "länkar".
Blanketten "anmälan om djurhållning" hittar du här.

Som du nu vet så ska ALLA som äger en minigris ha ett SE-nummer. Även minigrisuppfödare. Enligt lag ska alla minigriskultingar också märkas med uppfödaren nummer innan de lämnar födelseplatsen. I praktiken så ska de ha en stor öronlapp eller vara tatuerade, vilket inte går då öronen är för små. Förhoppningsvis köper man en kulting där det ingår lite papper. Där ska det framgå vilket SE-nummer uppfödaren har.
Det är det nummer (+ ev. individnummer) din minigris får.
Enskilda minigrisar kan inte registreras hos SJV.
För att summera det hela ska man som minigrisägare ha ett eget
SE-nummer och din köpta gris får uppfödarens nummer.

En del chipsmärker sina kultingar innan de levereras. Chipsmärkningen är inte godkänd av SJV och fyller bara funktion om man livförsäkrar sin minigris i Agria, då de kräver att minigrisen ska vara ID-märkt.
Det finns idag ingenstans att registrera sin minigris.

Bor man bor i ett tätbebyggt område behöver man även ett tillstånd från Miljö-& Byggkontoret i sin kommun. Det bör man ta reda på innan man skaffar sig sin minigris.
Det kostar en slant och vissa kommuner har t.o.m. förbud.
Bor du i en lägenhet, bör du även tala med fastighetsägaren/hyresvärden.

*upp*

 

INTE EN HUND I ANNAN FÖRPACKNING.

Många som skaffar sig en minigris tror att det är det samma som en hund. Inget kan vara mer felaktigt.
Visst finns det likheter, men en gris är alltid en gris.
Det ända dom båda arterna har gemensamt är att de är väldigt sociala (flockdjur) och lättlärda vad gäller koppelträning, dressyr och att bli rumsren.
T.ex. så har minigrisen ett tryne istället för en nos, och med ett tryne bökar man. Det är grisens största behov.
Uppfyller man inte bökbehovet, så gör grisen det själv genom att böka i mattkanter, soffkuddar, på tapeter etc.
Därför är det viktigt att redan ifrån början visa grisen var den får böka, d.v.s. i sin korg med en "bökfilt" eller utomhus i sin hage.
En annat bra tips är en låda med stenar där man kan gömma lite godis.

En annan olikhet med hunden är att grisen har klövar istället för tassar.
Som liten trippar grisen "på tå" för att senare bli mer "jordnära".
Den har väldigt små trampdynor bakom själva klöven och halkar lätt. Se därför till att det finns gått om halkfria ytor i hemmet, annars ansträngs grisens rygg och ben med smärta som följd.
Att gå för mycket i trappor och att lära grisen att stå på bakbenen är inte heller lämpligt då minigrisar är ganska "stumma" i sina leder.

Den största skillnaden är ändå att hunden är präglad av människan redan ifrån början.
En gris måste man tämja och vinna dess förtroende.
Beteendet skiljer sig otroligt mycket. Minigrisar är väldigt envisa och försöker hela tiden att klättra i rang. För att kunna ha en bra kommunikation till sin minigris, måste man förstå dess beteende och prata samma "språk" och det är inte detsamma som hundens.
Hundar visar t.ex. sin underlägsenhet till varandra bl.a. genom att lägga sig ner och blotta strupen.
Jag vet flera personer som har försökt att straffa sin minigris genom att "lägga den på rygg", vilket bara har resulterat i att minigrisen skriker i högan sky för att den inte förstår vad du menar.
Minigrisar visar sin underlägsenhet genom att fly och gå undan.

*upp*

 

UTE ELLER INNE?

En minigris kan trivas lika bra inne som ute.

Man kan givetvis kombinera boendet genom att t.ex. ha grisen i hagen när man jobbar, eller behöver åka bort en liten stund.
Då får grisen dessutom sitt "bökbehov" tillfredsställt och klövarna får vila lite genom att få gå på mjukt underlag.
En gris bör inte lämnas ensam mer en högst 4-5 timmar inne.

Har man sin minigris ute eller i box och inte bor med familjen, ska man enl. djurskyddlagen ha två stycken för att de är väldigt sociala och har stort behov av sällskap. En ensam gris blir olycklig och kan börja att skrika eller försöka ta sig ut för att söka upp sällskap. En av våra grisar blev omplacerade till oss av den orsaken.

Som innegris behöver man se mera till grisens behov och uppfostra den ordentligt. Många minigrisar blir omplacerade p.g.a. att behoven inte har blivit tillfredsställda. Framför allt då sbökbehovet.
En innegris går och spänner sig mycket om den halkar. Ha mycket halkfria ytor. Tillgång till en hage eller trädgård är därför ett måste så att grisen får vara "gris" och avlasta rygg och klövar ibland.
Det går att ha en gris i lägenhet, men jag rekommenderar bara det om man bor på markplan med "tomt". Att gå för mycket i trappor är inte bra för rygg, klövar och ben. Trappor är ofta väldigt hala.

Det går att få grisen rumsren, men den måste få gå ut minst 4-5 ggr/dag.
Ta grisen till samma plats när den skall uträtta sina behov.
Grisar är väldiga vanedjur.
Efter det kan man ta med sin minigris på en härlig promenad.
Om den vill.... :o)

Oavsett om din gris bor i stallet eller med familjen så måste som sagt en hage eller inhägnad tomt finnas. Hagen är inte bara till för att minigrisen skall kunna böka, utan den är också bra att kunna sätta ut minigrisen i om den inte tycker om främlingar eller har en jobbig brunst.
Hagen kan se ut på lite olika sett.
Jag föredrar "Gunnebo-staket" med en eltråd på insidan
(ca 20 cm över marken). Hagen är då både "luftig" och säker, och grisen ser allt som händer utanför.
Utan eltråd kommer grisen garanterat att försöka lyfta på nätet när den har tråkigt och vill ut.
Plankstaket går också bra, men nackdelen är att grisen inte ser ut så bra, och kan då bli skrämd när någon närmar sig.

Vissa minigrisar kan även hålla sig inne på bara eltråd. En sugga vi hade kunde lätt hoppa över boxkanten (som var ca 90 cm) för att springa ut till galten i hagen. Däremot kunde hon inte hoppa över 25 cm eltråd.
Den hade hon en väldig respekt för. :o)
Men man får se upp så att den inte lär sig att hoppa. En minigris kan som sagt hoppa högre än man tror.

I hagen ska det finnas en isolerad koja med halm eller annat att krypa in i när det är kallt eller är dåligt väder.
Vintertid kan en värmelampa eller ett lämpligt element hjälpa till att sprida värme. Ge grisen varmt vatten att dricka om det är minusgrader.

Sommartid behöver minigrisen en skuggplats. Minigrisar kan inte svettas och de behöver också en "pool" för att svalka sig i när det är riktigt varmt.
Ljusa grisar kan faktiskt bli riktigt solbrända och då skyddar leran lite mot solen också.


 

*upp*

STORLEK .

Storleken på en minigris kan variera väldigt mycket. Dom kan väga allt ifrån 15-20 kg, men storlekar på 50-60 kg är absolut inget ovanligt.
Grisar är väldigt kompakta så man får inte tro att 40 kg minigris är lika stor som 40 kg hund.

Jag skulle vilja påstå att "snittstorleken" på en vuxen och rätt utfodrad minigris ligger mellan 25-45 kg, längd ca 70-90 cm, och höjd ca 35-50 cm. Som en Bullterrier ungefär.
För att få tag på en liten minigris ska man titta på föräldrardjuren.
(de bör vara minst 1,5 år gamla) Det är genom dom man kan få en bild av hur stor "din" gris blir.
Räkna alltid med att grisen blir större än du tror.
Då blir du i alla fall inte besviken. :o)

En minigris växer väldigt långsamt.
Den är färdigvuxen först vid ca 3-4 års ålder, så det kan vara svårt för uppfödaren att säga exakt hur stor den blir.
Den slutliga storleken beror också naturligtvis på hur man utfodrar sin gris. En del övergöder sina grisar så att de inte kan gå, andra ger sina grisar för lite mat med näringsbrist som följd. Lagom är bäst!

När man har bestämt sig att skaffa en minigris så bör den vara mellan 6-12 veckor gammal när man hämtar den.
Då är det lättare att vänja den vid allt det nya i grisens tillvaro.
T.ex. att bli buren, gå i koppel, få klövarna klippta, gå i trappor etc.

 

*upp*

 

VILKET KÖN?

Om man skall ha sin minigris som en familjemedlem, skall man välja en sugga eller en kastrerad galt (kastrat).
En okastrerad galt luktar så pass illa att det inte går att ha den inomhus.
Den kan bli väldigt dominant och t.o.m. argsinta i vuxen ålder p.g.a. sexuell frustration.
Han trivs bäst i en ladugård eller i en hage tillsammans med några suggor.

Suggor får sin första brunst mellan
4-7 månaders ålder.
Hon brunstar sedan var tredje vecka i några dagar och då kan dom bli lite "pipiga". Blir det jobbigt, är det bara att ta ut henne i hagen en stund. En del suggor kan ha en jättejobbig brunst. I extrema fall kan man välja att kastrera (operera bort livmodern) henne. Börja aldrig med P-piller eller P-sprutor. Jag vet flera stycken minigrisar som har fått cystor på äggstockarna, blivit sterila och brunstar konstant i stället p.g.a. hormonbehandling.

Kastrater får betar som kan upplevas som obehagliga, men det är sällan de är till besvär. Jag får ofta frågor om man skall såga bort dom. Det tycker jag inte. Dom är ju en del av kastraternas charm. Men skulle det visa sig att betarna växer så att grisen tar skada av dom, ska man naturligtvis göra det. Kastrater brukar vanligen inte få lika stora betar som galtar.

Se till att galten är kastrerad redan hos uppfödaren.
Att kastrera vid en högre ålder är svårare då den redan vid som väldigt liten börjar få galtdoft och utveckla ett i många fall otrevligt galt-beteende.

Jag har inte märkt att storlek och temperament skulle skilja sig inte mellan könen. Minigrisar är väldigt individuella.
Det mesta beror på hur minigrisen är uppfostrad, utfodrad och vilka genetiska anlag den har.

 

*upp*

 

MINIGRIS MED ANDRA DJUR.

Det brukar gå bra att ha minigrisar
ihop med andra djur som t.ex. hund och katt.
Det man bör tänka på när man har hund är att aldrig lämna dom ensamma hemma utan tillsyn.
Hunden är ett rovdjur och grisen ett bytesdjur.
Även den snällaste hund kan få sina jaktinstinkter väckta.
Det finns tyvärr de som har kommit hem och hittat sin gris helt söndertrasad. Då är det bättre att sätta ut sin gris (eller hund) i hagen när man inte är hemma.

Sen finns det grisar som är väldigt tuffa när det gäller.
Min kastrat bodde med mig och min hund inne utan problem.
Men när han var i hagen och hunden hoppade in,
så åkte hunden ut illa kvickt.
Det var hans revir och där var ingen hund välkommen.

Katter brukar det inte vara några problem med.
Jag har dock hört att långhåriga katter kan bli "tilltufsade" i pälsen om de tillåter grisen att böka/snutta på dom.

*upp*

VAD SKALL DEN ÄTA?

Som det tidigare har nämnts så går vägen till grisens hjärta via magen, men man får tänka sig lite för.
Det är väldigt lätt att ge den för mycket godis med fetma som följd och allt vad det innebär.

En gris är en allätare och äter i stort sett vad som helst.
Ute kommer den att äta det den hittar. Gräs, knoppar, rötter, maskar, insekter och t.o.m. as.

Själv ger jag ett helfoder för suggor (ej koncentrat).
Det innehåller allt en gris behöver för att må bra.
Och som "träningsgodis" katt- eller hundmat, bröd, russin, cornflakes eller vad den nu tycker är godast.
Suggfoder finns att köpa på t.ex. Granngården.
"Klara 130" (märke Piggfor) eller "Suggfoder Bas" (märke Svenska Foder) 30 kg kostar ca 100 kr

Man kan givetvis ge den något annat också, bara det innehåller tillräckligt med vitaminer, mineraler, fibrer och proteiner. T.ex. knäckebröd, frukt, grönsaker,pasta, potatis, rotfrukter, matrester m.m. Bara matresterna inte innehåller animaliska biprodukter.
Se också till att det inte blir för mycket fett och socker. Det blir dom lätt feta på. För mycket pasta och potatis kan också leda till för stor viktökning.
Ge även minigrisen lite hö. Det innehåller mycket fibrer som motverkar magsår och håller magen i trim.

Jag ger suggfodret som basmat. Suggfodret blandar jag ut med lite vatten som får svälla en stund. Det ger en högre mättnadskänsla och samtidigt får minigrisen i sig vätska. Annat får dom som mellanmål eller godis.
Det är väldigt svårt att säga HUR mycket den skall äta.
Man får vara försiktig med mängden mat därför att en gris blir aldrig "mätt". Man får prova sig fram, men en vuxen minigris äter ca 4-5 dl om dagen uppdelat på två mål. Minigrisar som bor ute eller i stall behöver lite extra mat vintertid, för att kunna hålla värmen bättre.
En kulting skall ha betydligt mindre.
Vid 7-8 veckors ålder inte mer än ca 1-2 dl om dagen, uppdelat på 3-4 mål. Man får tänka på att man ger ju en liten kulting mera "godis" för att den ska bli tam.
Med tiden lär man sig att "se" hur grisen ändrar sig i hullet.
Man kan få öka och minska mängden mat väldigt ofta.

OBS!
Enligt lag får man inte ge någon mat som innehåller
"animaliska biprodukter"
Med det menas att du INTE får ge t.ex. köttfärssås, smörgås med skinkost, överbliven pastasallad med skinka, rökt kallkorv etc.
Förr räckte det med att koka maten, men det gäller alltså inte längre.
Detta med risk för mul-och klöv sjukan.

Torrfoder för hund och katt har genomgått en
steriliseringsprocess på foderfabriken.
Det är det ingen fara att ge.
Däremot vet jag inte hur det är med rökta ben m.m.
Var försiktig!

*upp*

 

 

GRISEN KOMMER HEM !

Innan man får hem grisen skall man ha bestämt, var den skall sova, var den skall äta o.s.v...
När grisen kommer hem skall det gå så lugnt till som möjligt. Begränsa utrymmet till ett rum i taget för att den skall bli rumsren fortare.
Låt inte barnen "jaga" grisen för att få kontakt. Låt grisen få nosa runt i rummen i lugn och ro. Tänk på att inte göra så häftiga rörelser när du rör dig.
Allt uppfattas som mycket konstigt i grisens ögon.

Sätt på grisen ett sele, typ "kattmodell".
Prata lugnt medan ni sitter på golvet.
Ha gärna lite godis i handen att locka den med. (Vägen till minigrisens hjärta går oavkortat via magen.
Det är otroligt vad en gris kan göra för en godisbit.)

När grisen efter några dagar har vant sig vid sin nya omgivning börjar den bli lite tuffare.
Då börjar även "hyssen". Ett bra sätt att "fya" grisen, är med en blomspruta omställd till en vattenpistol. När den håller på med sitt "hyss" sprutar man helt enkelt på den, och säger "NEJ", "USCH" eller "FY". En annan metod är att slänga något ofarligt bredvid grisen samtidigt som du säger ditt kommando.
Ge sedan beröm för att den slutade och ge den en leksak i stället.

Tänk på att använda samma kommando i alla "hyss-lägen", så att grisen förknippar kommandot med ett obehag.
Senare räcker det med enbart kommandot.

En annan sak som är mycket viktigt är att du lär grisen redan som liten att umgås med andra människor.
Grisar är mycket familjebundna och kan se gäster som inkräktare. Det finns grisar som går till anfall för att markera att man inte tillhör flocken, och man tvingas att stänga in/ut minigrisen så länge man har besök.
Ta för vana att gästerna ger grisen en liten godbit när de kommer.

Med tiden kommer grisen att bli en "lydig" gris bara den får förtroende för er. Det sker med beröm, kärlek, konsekvens och mycket ,mycket tålamod.

*upp*

 

ATT BLI RUMSREN.

Grisar är av naturen ett väldigt renligt djur och gör sina behov på samma ställe. Redan små kultingar kravlar sig ur boet för att göra ifrån sig utanför. Grisar som är i en box väljer ett hörn som toalett.
Även när de är i hagen väljer dom ut vissa områden där de gör sina behov. Det är därför ganska enkelt att lära en minigriskulting att gå på låda, för att senare göra allt utomhus.

Strömaterialet i lådan kan vara nästan vad som helst. Sågspån, tidningspapper, torv, kattsand m.m. Kattsand är nog det jag tycker funkar bäst och är inte lika "dammigt". Kattsanden vi använder är ett papperströ. Klumpbildande sand fastnar gärna mellan klövarna och kletar ner överallt. Speciellt om man har en kastrat. Deras penis sitter under magen så bakbenen brukar lätt hamna i urinen när de går därifrån.

När du får hem din minigris så begränsa utrymmet till ett rum. Ställ toa-lådan ganska nära sovplatsen för att minigrisen snabbt kan hitta den när den vaknar. När du hämtar din gris hos uppfödaren, så be att få med lite avföring i en påse. Avföringen lägger du i lådan. Grisen känner då doften och hittar toan lättare. Skulle olyckan vara framme så torka upp med papper och lägg det i lådan. Rengör "olycksplatsen" med bara vatten och mild tvål. Undvik att använda starka rengöringsmedel då det faktiskt kan uppmuntra grisen att göra det där en gång till.

Är det så att minigrisen alltid kissar på en speciell matta, så ta bort den ett tag. En del minigrisar tycker inte om placeringen på lådan ,utan väljer då ett "eget" ställe. I bland får man faktiskt ha flera lådor i huset.

När man ser att grisen är på väg att göra ifrån sig på fel ställe, säger man ett skarpt "NEJ" (eller det kommando du vill använda) och lyfter i minigrisen i lådan. Många grisar springer självmat till lådan när man säger till den. Ge beröm och en godisbit när den gör rätt. Se till att gå ut ofta med din minigris. Speciellt när den har sovit eller ätit. Du kommer att upptäcka ganska snart att den hellre vill uträtta sina behov ute. Lådan brukar bara bli en "reserv" t.ex. på natten.

 

*upp*

 

ÄRFTLIGA DEFEKTER
Om du tänker ta en kull, bör man veta om att det finns defekter som är ärftliga. Det är inte alltid det syns i första generationen, utan kan visa sig senare. De bär dock på anlagen
Avla inte på djur om du misstänker att de bär på anlagen.

* Entropion
Det betyder att ögonfransarna växer inåt.
De lägger sig på hornhinnan och orsakar stor irritation.
Det är ganska vanligt tyvärr och man bör inte avla på sådana djur.
Man kan operera detta.
Entropion nedärvs från båda könen.

* Slid- & livmoderframfall
I samband med grisning vänder sig slidan ut-och in. Efter grisningen kan veterinären "stoppa" in det igen och suggan kan återhämta sig till det normala. Men låter man suggan få en kull till, kan man råka ut för livmoderframfall. Det är sällan man klarar suggan och nödslakt blir ett faktum. Jag vet inte om galtar från en sådan sugga nedärver detta, men det går igen till hennes döttrar. Råkar man ut för slid- eller livmoderframfall skall veterinär självklart alltid tillkallas.
Jag har inte råkat ut för det på våra minigrisar, men har varit med om det när jag jobbade med stora suggor.

* Pungbråck
Pungbråck bland minigrisar är också tyvärr ganska vanligt.
Det ärvs från far till son, även om sonen inte får pungbråck.
En sugga som föds i en kull med förekomst av pungbråck, skall enligt vad jag har lärt mig inte bära på anlagen.


Bilden till vänster visas en normal. Till till höger med bråck.
Man ser tydligt tarmarna i ljumsken. Det går att operera.

*upp*


LITE OM SJUKDOMAR OCH ALLMÄNVÅRD

* Fetma är tyvärr minigrisens vanligaste "sjukdom"
Man måste se till att hålla en bra vikt på sin gris.
Är den för tjock påfrestas hjärtat, leder och rygg för mycket.
En del får jättevalkar som hänger över ögonen med inflammationer och t.o.m. blindhet som följd.
Hjärtat orkar inte heller att pumpa runt blodet i en för stor kropp.
Dessutom orkar dom inte busa och leka och dom blir "gamla" i förtid.

*Magsår är det många minigrisar som lider av utan att vi vet om det.
I bland kan man märka att de är extra grininga , stressade eller är hårda i magen. Just stress kan vara en del av orsaken, men i de allra flesta fall beror det på för lite fibrer i maten. Speciellt minigrisar som bara får matrester och inte grisfoder blir drabbade.
Att ge minigrisen lite hö i bland kan motverka magsår och dessutom får grisen en perfekt sysselsättning.
Även om de flesta av våra egna minigrisar bor ute i stallet (vintertid) och har halm, står de alltid och väntar på att få hö. Våra minigrisar älskar det!
Sommartid äter de gräs för att hålla magen i trim.

* Svinskabb är en ganska vanlig åkomma hos våra minigrisar.
Särskilt om dom är utomhus med andra grisar.
Den kan även ligga latent och utlösas vid stress eller miljöombyte.
Skabb är små spindeldjur som lever i borrgångar djupt ner i huden.
Tydliga tecken på skabb är klåda och irritation.
Man kan se skrovliga och brun-röda hudförändringar kring öronen, i armbågväck och insidan på låren.

Skabb är ingen svår "sjukdom" att bota.
Veterinär kan ge en injektion (Ivomec. inj.) eller så badas dom i ett speciellt preparat (Sebacil). Tala med din veterinär.
Oftast är dom avskabbade vid leverans, men fråga din uppfödare för säkerhets skull.
Jag rekommenderar att avskabba 1 ggr om året
i förebyggande syfte.

* Parasiter (mask) förekommer också hos minigrisar . Det finns många olika sorter, t.ex.
Spolmask (se bild t.h.), Knutmask, bandmask och Lungmask.
Det finns ett preparat som heter Ivomec inj. (inte att förväxlas med pasta till hästar) som en veterinär injicerar.
Detta tar även skabb!
Andra preparat är Baminth , Axilur & Rintal
Tala med din veterinär om vilken dos som gäller för gris. Det står inte på vissa förpackningar. Laborera aldrig själv med detta!
Jag rekommenderar att avmaska minst en ggr per år.
Går grisen ute på "heltid", bör den avmaskas oftare.

* Rödsjuka är en sk. zoonos vilket betyder att även människor kan bli drabbade.
Den orsakas av en bakterie som finns i jorden.
Symtomen är hög feber, aptitlöshet och försämrat allmäntillstånd.
Efter några dagar uppträder det hudförändringar i form av fyrkantiga bulor. Det kan vara svårt att upptäcka på svarta grisar.
Får grisen rödsjuka går det att bota med penicillin om man upptäcker det i tid. Uppsök genast veterinär om grisen visar symtomen.
Kronisk rödsjuka kan vara dödlig.
Har grisen haft Rödsjuka en gång så blir den immun mot det, men kan fortfarande vara smittbärare.

Risken för rödsjuka minimeras genom vaccination.

* Deformerade klövar kan grisen få om den går och
halkar för mycket.
Grisen belastar då den inre klövdelen för mycket, och den yttre klövhalvans pulpa blir tillbakadragen så pass att den slutar växa.
Se till att det finns gott om halkfria ytor och att grisen får vara ute mycket.
Plastgolv är att föredra framför parkett.
Och gärna halkskydd i trappor.

*Borsten tappar minigrisen med jämna mellanrum. Första gången brukar ske när minigrisen är mellan 10-18 månader. Ett tecken på att det börjar att närma sig fällning är att hårtopparna är kluvna. Fällningen går ganska snabbt men minigrisen ser inte så rolig ut under den tiden. Dom kan bli helt kala, men det växer ut igen efter ca 6-10 veckor
Konstigt nog brukar de oftast fälla av sig på vintern. Håravfall är inget farligt, men om grisen har kliat av sig det själv kan det vara skabb.

* Mjäll är väldigt vanligt och inget farligt.
Speciellt på grisar som går ute mycket.
Det avhjälps med ett oljebad någon gång ibland.
Vill inte grisen bada kan man massera in barnolja direkt på grisen.

* Klippa klövar är också nödvändigt.
Speciellt på innegrisar. Det måste läras i en mycket tidig ålder.
Ett bra tips är att "knäppa" på klövarna när ni har ena kelstunder. Då lär sig grisen att det inte är farligt.
Som små går det bra med en nagelklippare som vi själva använder.
När dom är större använder jag en sekatör till blommor eller en fotfil. Se till att bara ta det yttersta runt klöven så att man inte skadar pulpan. Glöm inte lättklövarna!
Ge er tid och stressa inte så att grisen uppfattar det som obehagligt
Se bilden ovan t.h. som ett skräckexempel!


Smek
gärna överallt på hela grisen.
Ju mer den blir van vid beröring på känsliga ställen
(öron, mun, ögon, klövar, könsdelar etc.),
ju lättare går det i framtiden vid t.ex. veterinärbesök

*upp*

 


NÅGRA DRESSYRTIPS
Klickerträning är en av de bästa metoderna tycker jag.
Grisen lär sig otroligt fort.

* Sitt
Ta en godis och håll den ovanför huvudet. Grisen kommer att sträcka sig efter godiset.
För då mumsbiten bakåt och ni ska se att grisen försöker sätta sig. (Det måste den göra för att se vart den tog vägen.)
Ge godiset och säg sitt.
Var noga med att grisen inte lär sig att fuska genom att "niga".
Den ska sitta ned ordentligt.


* Vinka
För att lära grisen vinka måste den kunna "sitt"
När den sitter, håller man en godisbit mellan långfinger och tumme. Håll godiset lite högre ovanför huvudet och vinka samtidigt med pekfingret. Grisen kommet att vilja ställa sig upp på bakbenen och lyfter då på ett framben först.
I samma ögonblick som grisen lyfter ett framben (det räcker med någon millimeter) ge godis och säg vinka.
Efter hand ställer du högre krav på att grisen vinkar högre upp.
Ge inte grisen tillåtelse att ställa sig upp. Den måste sitta.

* Dansa
Ta en godisbit mellan tummen och långfingret.
(Använd pekfingret för att visa åt vilket håll den ska dansa åt)
Håll godiset bredvid munnen och för den runt grisen samtidigt som du pekar och säger dansa.
När grisen har gått runt får den godiset och beröm.
Lär den åt båda håll i flera varv.
När den kan det ordentligt räcker det med att ge kommandot och peka åt vilket håll den skall dansa.

* Räcka ut tungan
Blås försiktigt på grisen tryne.
Du kommer att märka att den då "smakar på lukten" Säg ditt kommando du vill använda och ge en liten godis.

Man kan lära en gris nästan vad som helst.
Studera din gris noga och utnyttja dess naturliga beteende, intelligens och nyfikenhet.
Vi har grisar som kan putta boll i mål, hoppa genom ringar, hämta pinnar m.m.
Jag vet en ägare som lärde sin gris att plinga på en bjällra när den ville gå ut. Använd din fantasi.
Grisar älskar att göra konster och lära sig saker.

*upp*